wordpoo

I en syskonskara av tre, är jag den minsta med två äldre bröder. fyra respektive fem år äldre än mig.

De är roliga mina bröder, för de är som natt och dag mot varandra på många sätt, och jag, jag är som gryningen och skymningen, mitt emellan av de. Min ena bror hugger ved från gryningen till skymmingen, och den andra är vaken mellan skymningen och gryningen.

Ibland kan jag nästan tycka att det är tråkigt att vi inte har mer av de klassiska syskonbråken, men sen å andra sidan har vi vuxit till oss nu. Gått igenom våra hittills levda år tillsammans och fått lite vett i skallen och blodet.

Alltsoo. det har ju varit söndag idag va.. Och liksom, eftersom jag inte gjort något så värst märkvärdigt, då det ja återigen är söndag, liksom jag har svängt förbi torget och handlat mat typ. och druckit kaffe med mamma, så det var liksom det ordinarie göttarklädseln. Tights och stor tröja, genomgående färg svart. Fet halsduk och mössa. Så gött var det. Önskar att jag kunde glida i de kläderna + min morgonrock när det är lite kyligt hela tiden, så lätt bästa kläderna. dock hade jag velat ha ett par göttiga tofflor också.

Men nu funderar jag ta mig tusan på att sova för jag är tröttiz och ska worka me long time imorgon. Och hänga stan efter det.

tjarrå!

Jag vaknar, utvilad under ett krispigt täcke med kyla runt omkring mig. Det hade kunnat vara underbart, för solen strömmade in genom mitt fönster också, men med en hals i uppror åkte den ner några snäpp. Men faktiskt, när man är van med att vakna upp med svullna mandlar och rasp i halsen så är det endå inte rikigt så illa. Jag hade ju trots allt sovmorgon, men vaknade endå i hyfsad tid. Gott helt enkelt.

Efter en kanna te och en vinstchans till en heldag med Foppa traskade jag ut på promenad med min kära dögg. Det kan för övrgit varit en av de finaste dagarna typ evvör idag. Solen sken, luften var krispig och världen frostbeklädd. En sådan dag då jag mer än allt annat vill ladda batterierna till kameran och bli vän med den igen, men det blir aldrig riktigt så...

Åkte och härjade på secondhand med mamsen, rotade ramar, fyndande påse/väska. Vandrade vidare till gött häng med scones, special extra for us varm choklad och götteri. Sedan vandring hem.

Jag har vandrat extremt mycket idag. Och visst, jag brukar vandra ibland, men då har jag oftast inget mål, mål utöver de jag försöker nå i mitt huvud. Imorgon, om jag inte är frisk och wörkar, så tänkte jag ägna hela dagen åt att vandra. Jag är kär i naturens utseende just nu. Jag tycker allt det döda och förmultnade är vackert i solen och iskristallernas sken. Det är allt det vackra och fula som berör. Och det är väl tur att det finns något positivt i denna av sämsta kommande högtider. Nej, jag uppskattar inte jul och nyår. Det är den sämsta tiden på året enligt mig.

Min definition av kärlek alltså… Det är knivigt. Men jag tycker att det starkaste beviset på kärlek är att gråta. Och då menar jag att gråta över någon, och inte gråta för en känsla, en känsla av exempelvis ensamhet, eller tomhet efter någon, för det är en helt annan sak.  Och det låter säkerligen konstigt, att kärlek är tårar. Men är det inte alltid så, att känslor är smärta? Varför skulle vi annars ha så många metoder, preparat och genvägar till att döva dem? Och kärlek, det är den starkaste av känslor.

 

När man älskar någon så mycket att man tömmer hela sin själ och hela sitt hjärta till denna person, att man skulle ge upp sitt liv för denna person, och allt man vill är att få det bekräftat, att det man är villigt att offra, ge upp, ge bort är bra. Fint. Välgörande. Värt. När man i desperation efter denna bekräftelse då det tillslut gör så ont att man inte längre kan göra något annat, när man står helt handfallen, uppgiven och så full av kärlek till personen, inte längre kan göra annat än att fälla tårar. När man vill den personen man älskar så djupt det bästa, det största och mest värdefulla, när man hyser så starka känslor för någon att det inte längre finns några ord, inget ljud och ingen mer plats i bröstet för känslorna att ta vägen. När allt man kan göra är att känna det brinna, riva, piska i hjärtat.

Jag tror jag har en gnutta OCD i mig. obsessive compulsive disorder. Tvångstankar, tvångshandlingar, tvångssyndrom. Dock vet jag att jag inte har det på riktigt, men det är bannemig inte långt ifrån. Och idag sattes det verkligen på prov, hela två gånger!

 

Jag är extremt noga med att mina äpplen som jag äter skall vara perfekta. De får inte vara skrynkliga, kantstötta eller över ett visst antal dagar. Och nu är det så att det inhandlades äpplen till det löfgrenska huset i början av förra veckan och i lördags inhandlades det en påfyllning. Jag var ytterst noga med att inte blanda ihop de nya och gamla äpplena då jag verkligen inte tänker äta de som snart är över en vecka! Men imorse när jag skulle äta äpple, tror ni då inte att mamma blandat ihop alla äpplena i en hög! Alltså var jag i fem minuter stå och studera de typ, sju äpplena för att noggrant granska vilka som var gamla och vilka som var nya.

 

Dagens andra händelse inträffade under lunchen då jag skulle äta knäckebröd med ost. Osten var av typen färdig skivad vilket betyder att den inte passade formen av mackan. Varför kan de bara inte göra osten lite längre och lite smalare? Det är ju verkligen enormt störande när osten inte passar mackan. Det skall vara precis. Hela mackan skall vara täckt och det ska inte vara mer eller mindre någonstans, det får heller inte hänga ut någonstans.

 

Denna besatthet och noggrannhet av mitt ostätande har jag utsått många attacker för, men det ska helt enkelt vara bra. Funkar inte annars liksom… Därför är min favorit lingongrova/solklart/Gott-gräddat tillsammans med antingen rund eller halvcirkelformad ost min favorit. Då blir det alltid bra, de passar nämligen perfekt med varandra. Dock är en del osthyvlar inte tillräckligt breda och kan inte få till en tillräckligt bred ostskiva, hela halvcirkeln som behövs. Jag har seriösa tankar på att specialtillverka en extra bred osthyvel… Denna besatthet vad det gäller passa perfekt gäller även när jag gör lasagne. Det kan mycket väl ta en halvtimma för mig att lägga allt i formen bara för att jag måste knäcka plattorna till perfekt passform. The greatest joy of all är ju när man lyckas knäcka en platta helt på mitten, så att båda delarna är exakt lika stora och med ett helt rakt knäck. Det kan utan tvekan göra mig dag…

Min moder är som så många andra mödrar, världens bästa mamma! Och jag vet, alla säger det, men min kära moder är verkligen det. För trots att hon ibland blir alldeles för överexalterad vad det gäller favoritfärgen orange och kan matcha den utan dess like så har hon alltid varit en människa som jag önskar bli.

 

Så vem är hon, min moder? Hon är högljudd, hon är från Borås med tillhörande dialekt. Hon har gått X antal datorkurser och fortfarande kan hon inte söka på google. Hon försöker verkligen helhjärtat lägga an med ett lite häftigare, yngre språk med tveksamma framgångar. När hon nyser är det på gränsen att fönsterrutorna spricker och hon har en vana av att knycka téer.

 

Nej men allvarligt. Det är fånigt, jag till och med sådär superduper fånigt, men min mamma är nog den bästa och vettigaste mamma jag vet. Hon har verkligen inte alla hästar i stallet eller kottar på granen, men hon har de viktigaste sakerna klart för sig. Hon vågar se saker, hon vågar leva i verkligheten och anpassa sig efter den. Ibland kan jag inte tycka att någon kan vara mer stenålder eller störande än henne, men oftast är hon en sådan där perfekt mix av vad en mamma ska vara... Och framför allt så vet jag att hon alltid kommer vara där, och alltid, ibland alldeles för mycket, göra så att jag kan få det bästa av allt som finns och göra allt jag vill.

 

Min första kärlek. Det här med kärlek är för mig något svårt. Alla ord beskrivandes kärlek är alltid överväldigande, oändliga och ofattbara, och detta får mig att undra om jag verkligen någonsin varit kär, på riktigt, på allvar, på rätt sätt. Det känns för mig som om kärlek och älska har blivit ord som slängs runt lite varstans. Jag vill inte ha det så, jag vill och behöver ha ordning, ärlighet och att saker är på riktigt.

 

Jag har också svårt att se hur man kan älska en annan person, när man inte är klar med sig själv ens. Jag tror att man, eller iallafall jag, måste känna sig själv innan man kan hänge sig åt någon annan… Jag tror att det man kanske kan tro är kärlek, istället är en flykt från sig själv och det man egentligen bör ta itu med.

 

Jag har inte varit bättre själv, jag har också flytt i hopp om att alla de där stora vackra orden om kärlek skall svepa iväg även mig upp i en varm vacker virvelvind och att allt skall vara fint, enkelt och underbart. Men sanningen är ju att allt det svarta finns kvar inuti en och man har fortfarande sig själv kvar. Därför vill jag inte gärna säga att jag någonsin varit kär, för då ger jag upp en bit av kärleken. För jag hoppas faktiskt än idag fortfarande, hela tiden, vaken som sovande, att den där virvelvinden finns och att den en dag kommer lyfta även mig och att det kommer bli sådär fint, enkelt och underbart.

Jaha, nu börjar vi. Tar första steget. Kastar oss ut. Fläker ut oss. Tömmer oss. Öppnar upp och ger oss tillkänna.

Men hur gör man det? Ja, jag menar, hur gör man det egentligen, på riktigt? Det känns som om vi har kommit ifrån det ytliga, vuxit ifrån och vuxit upp. När man var liten räckte det så gott och väl med att man hette Anna i förnamn och att man inte ville erkänna att ens andranamn var Kajsa för det var fult. Ens favoritdjur var hund och mest av allt älskade man tacos, på fritiden lekte man med kompisar.

 

Nuförtiden krävs det mer, nuförtiden vill jag mer. Jag vill ha ett eget innehåll, ett innehåll som tar upp mer än tre bredskrivna rader man mätt upp själv med linjalen.

 

Det här med att presentera sig själv må låta som en banal uppgift, men när man inte vet alla ens egna komponenter och är mitt i färden på att försöka hitta någon rätsida i kaoset förbli uppgiften inte längre så trivial.

 

Jag har för några månader sedan tagit studenten och jag finner mig frågandes om det här verkligen ska vara den bästa tiden i ens liv? Desperat undrande om det inte blir mer, bättre och viktigare än detta? Just nu skulle jag säga att jag fastnat i mitt liv. Jag försöker göra upp med mitt förflutna samtidigt som jag önskar att jag kunde kasta mig in i framtiden.

 

Jag har bott på samma ställe i hela mitt liv. Aldrig flyttat, bara rest för att komma tillbaka. Från utsidan har jag levt enligt vad som på håll kan tyckas perfekta familjen Svensson. Ja, Volvo har vi haft, tre stycken faktiskt, vovve har det än så länge blivit två av och en vit villa vid havet. Två föräldrar, två bröder och så minstingen jag.

 

Men som ingen annan går man opåverkad och smärtfri genom livet utan man ramlar en del, men tur är väl att man även flyger en del. Jag har svårt för en del saker, som att vara ärlig och lyckas sätta ord på allt de jag hade velat. Jag har oändligt svårt att ta mig själv i kragen och våga sträcka på mig för att kasta mig ut. Men tur är väl att jag i alla fall har kvar mina drömmar. Det är något jag är ypperlig på, enda sedan jag som liten var fast besluten om att jag skulle spara en enkrona om dagen för att köpa en kanin. Eller som när jag började gräva i trädgårdslandet för jag skulle minsann ner till planeten Tellus flytande inre av magma.

 

Med åren har jag dock tappat min förmåga av att verkligen tro på mina drömmar, jag ger upp de allt som oftare och jag hoppar inte längre lika långt i hoppet om att nå.  Kanske är det så att jag fastnat så djupt i drömmen om något annat jag all min energi går åt till just att drömma när den energin egentligen borde kanaliseras ner till benen för att användas till hoppet om att nå de, kraften att faktiskt förverkliga de.

 

För att återvända till presens och personen Anna så hankar hon sig fram, just nu genom att efter många om och men jobba med barn. Jag tänker mycket på att träna men handlar desto mindre, om det inte gäller kläder då vill säga… Detta leder dock till ett problem att jag just nu har en alldeles för usel ekonomi och en garderob med kläder som aldrig används då mitt liv satts på avbytarbänken. Halvlek. Mitt emellan barn och vuxen.

Jag har trots min 19 åriga ålder aldrig lärt mig ordklasserna, jag tror fortfarande att ett verb är grönt, eller boll..? Tycker att kolsyrat vatten är guds gåva till oss här på jorden och gillar verkligen inte grönt godis medans de mesta röda godiset oftast funkar. Jag älskar också frasiga lakan, duntäcken, fina ord och det orangea nattljuset som uppstår när det är snö utomhus.

 

i brist på inspiration och i alldeles för mycket skrivandes och publicerandes av saker som inte platsar eller hör hemma på denna blögga, tänkte jag dra igång ett projekt. Ett 30-dagars projekt.

Här nedan följer en lista av ämnen som skall avhandlas de närmsta trettio dagarna.

Day 01 – Introduce yourself

Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – Something that scares the shit out of you
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment