om man

om man skulle ta och boka en biljett ifrån landet sverige, staden göteborg. Om man skulle boka en biljett dit det kanske är lite lättare att andas. Om man skulle tillåta sig själv att hämta andan. Få en paus. Återställa ett uns av sig själv. Om man skulle ta av sig oket på sina axlar för ett tag. Släppa allt som inte gick som man trodde, hoppades, önskade. Om man skulle tillåta sig själv att lägga allt på marken, och för första gången inte lägga sig själv. Om man skulle slippa stenen i halsen och vattnet i ögonen. Om man skulle återfå känslan av att någonting var värt. Värt att göra, värt att hoppas, värt att leva genom. Om man skulle försöka hitta tillbaka till det som är bra, det som är kul, det som är underbart. Det som inte är en kamp. Det som inte sliter en. Det som inte slutar dåligt.

problemet är hjärtat

det är så fyllt, men samtidigt så slits det ut och in varje dag.

toppar och dalar

jag har insett att kanske är det bättre att leva sitt liv på bottnen. Det känns mindre. både att inställningen gör det enklare att ta sig igenom, man förväntar sig inget, men också för att man blir stum på ett helt annat sätt. Man går in i ett apatiskt komalikt tillstånd av att bara fortsätta gå, ovetandes och ointresserad om vart.

Motsatsen till att leva på bottnen, när man istället lever ovanför, dras man också med i det nackfulla pendlandet. För i takt med att topparna blir högre, och man får känna sötman, ruschen, kicken, ju mer ökar mersmaken för det. Det totala beroendet likt världens starkast drog. Man vill bara ha mer och mer och mer och högre och högre och högre.

Men det är ett högt pris man får betala för girigheten. För i takt med att topparna ökar, i samma takt djupnar också dalarna. Avtändningen blir bara djupare och djupare ju högre upp man kommer. Och då svider det i hela en, då river det i hela bröstet, då går man sönder.

Och det är pendlandet mellan det totala vita och totala svarta. Lyckan och smärtan. Livet och döden. Det tär för mycket för våra arma kroppar, eller kanske bara min, men lik så väl... På bottnen vet man vad man har att vänta, vad det finns för förväntningar - eller bara så att det inte finns några förväntningar... På bottnen är det jämt, det finns inga toppar och dalar. Man slipper bergochdalbanan som jag så himla mycket kan klara mig utan...

porslin

när jag tänker efter så har jag nog alltid haft förhoppningen tanken drömmen om att det skall komma någon in i mitt liv och likt en porslinsfigurin i en stor röra av gamla dammiga kantstötta glömda ägodelar lyftas ur. Lyftas ur sin röra och sättas i en samling, ett skåp, en ordning.

Jag har den här drömmen, jag står här med armarna öppna i väntan på att bli upplockad. Men sanningen kommer ikapp kryper ikapp måste accepteras. ingen kommer lyfta mig. ingen kommer ställa mig i ordning. ingen kommer rädda mig. Jag måste reda upp min oordning själv, alltsammans som jag måste ta in den svidande sanningen att min dröm från barnsbenen inte kommer gå i uppfyllelse.

och jag känner att det kanske då är dags att byta röra oordning kaos lite. Det kanske är dags att byta kostym. Man kanske skulle ta sitt pickopack någon annanstans. Fokusera lite. Försöka hitta sin samling hylla ordning själv.

ibland.

ibland önskar jag att jag också var en av de tjejerna som på bilder ser ut att ha det perfekta livet. Där allt gnistrar som snökristaller en solig dag. Där alla går barfota för livet är en dans på rosor. Där det inte finns ett enda hack i skivan för att förstöra glädjesångerna som flödar ut ur högtalarna.

konjugatregler

Det känns som om alla lärde sig någonting på gymnasiet. Det känns som om alla kurser, alla poäng, alla sena nätter av studerande gav dom något. lärde dom något. För dom är konjugatregler, Maslows trappa och renässansen betydelser av något. För mig är det ord som jag hört, ord som passerat mitt sinne för ett ögonblick med sedan snabbt blivit suddigt.

Mer ofta än ibland känns det som om jag aldrig lärde mig något ur några böcker på gymnasiet. Kanske var det ett stort slöseri på resurser att ge mig några läroböcker läromedel lärartid över huvudtaget. Jag bläddrade alla sidor men aldrig någonsin fastnade något.

Kanske var jag för upptagen med att varje morgon noga bestämma vilka skor jag skulle ha för dagen så jag på så sätt skulle orka ta alla stegen för att komma till dagens slut. Att jag skulle fullfölja hela dagens alla steg. Att jag alltid skulle orka igenom. Att skoskaven inte skulle bli alltför påfrestande redan vid middag eller lunch eller frukost. Eller kanske redan innan jag hade lämnat sängen på morgonen.

Jag fokuserade nog på fel saker. Eller rättare sagt andra saker. Jag tänkte mer på att kunna ta nästa steg. Ta mig till B-kursen, ta mig till C-kursen, men D-kursen var aldrig aktuell. Än att koncentrera mig på att lära mig den där konjugatregeln, eller maslows alla trappsteg eller vad renässansen egentligen gick ut på. jag var helt enkelt för upptagen med att komma vidare. komma framåt. röra mig. Och det är väl värt något det också. För jag överlevde ju. Jag tog ju mig igenom alla dagarna. Jag gick alla de där stegen, trots skoskav. Jag gjorde alla kurserna. Kanske lärde jag mig inget i böckerna, men jag lärde mig iallafall något ur alla de där tusentals stegen. Och den ända anledningen till att jag ens kommer ihåg namnet på konjugatregeln, det är för att den låter som nougatregeln...

sheets

jag lackar mina naglar i färg efter färg. Jag tar dusch efter dusch. jag skrattar högre och mer. jag dansar mer i livet. jag märker hur finare och finare mina vänner blir. jag vaknar och somnar. ibland kanske jag till och med nynnar med i någon melodi. kanske låter versraderna formas av en kittlande dans på min tunga. jag kramar hårdare än förr. strör superlativ i min omgivning likt pärlsocker på kanelbullar. jag lever mer. Men endå inte. endå vet jag inte. endå kan jag inte.

nej

krapp krapp doodle poo.




jag är rädd nu när jag fruktar det värsta. jag borde inte gjort detta.

sigur rós

jag vet inte om jag går sönder i tusen delar men stormen antänds och inget blir så stark. Och få saker är så bra


spring

man måste glömma det svarta. man måste springa mot den där tunna tunna remsan av lilarödagula exploderande färger i horisonten. Man måste springa trots såren på ens fötter som pulserar, man måste springa. Man måste lämna all svärta bakom sig. Det är förbjudet att tänka på något annat än att se den där tunna tunna remsan bli bredare och bredare. Man måste springa, och man måste iallafall ha försökt nå målet. För stannar man upp, ser över axeln, kommer allt det stora svarta svälja en hel. Överta hela jaget och ha fest på ens själ. De kommer sätta ens kropp i ett ekorrhjul som man sakta trampar runt runt runt.
Man måste glömma det svarta. Man måste ta kontrollen över det, man måste vakna upp, vilja mer än ekorrhjul och med våldsam kärlek mot sig själv ta tillbaka sin själ från de själadödande. Och sen måste man trassla sig ur svärtans alla fallgångar, gropar och kedjande trådar som försöker hålla en kvar. Och så måste man springa. För hela livet. För hela en själv. För hela världen. För alla gnistor.



finaste bröjd

tänkte bara såhär säga att mitt liv är typ världens finaste just nu och jag är bara overtheheels-bröjd. Jag ska ta å sammanfatta hela världsbästaste PL någondag kanske och allt annat underbaraste. Men jag kan bara säga att jag aldrig/någon annan aldrig fattat ett så bra beslut om att stanna hemma någonsin. Jag bara njuter i fulla drag av finheten just nu.


döddag

vedervärdiga älskade skitdag. Jag har inte tid idag.

Andra saker: Det är trots allt söndag och det betyder som alltid postsecret uppdatering och det är väl typ det enda som är bra idag.
Hängde hela underbara dagen med Jullan igår och hon påminde mig om en bloggy grej jag glömt berätta för er. Jag har gjort en minikollektion åt depend. Visar färgen någon annan gång men den är trendig. lovar bloggysar. Färgen heter Anna no.5 för er som undrar.
Nu måste jag tvätta som en galning och jag måste packa klart.

döööööööööööööör på denna dagen.

boniver



Alla borde lyssna. Bon iver - bon iver

holidayz


köpenhamnnnn











luuuvvacation







typbezta

åhå, det är verkligen myyyror


fakegood

AAAHAA! Påhittad semester är ju bara så himla fint vaa! Nu tänker jag minsann hitta på, anta och säga till all att jag har semester! Från mitt ena jobb då vill säga... Men never thä lessss, semesterurs! high life. Frågan är vilken  playkanal man ska härja försttttttttt.....


wharrappp-appp

Men det är inte okej! Det är inte okej alls! Dags att sluta nu! Eller dags att börja. Italy var typ förövrigt bästa evvvvvaah! Kändes som om vi var borta i hundra år och inget annat än de gatorna vi vandrade på existerade.. Himlens fint vart det. Sådant som får en att överleva de andra dagarna, små doser lagrade i mentala minnen.

någon gång kommer jag säkert slänga uppp någon fånig bild som jag själv personligen tycker jag är snygg på. lolzin'.
Men annars har jag mest fördrivit de senaste fyra timmarna åt att ha tråkigt, packa och vara döödstrött. Men ja, danmark om en timma. Ses på zundai.


ledig d2

nej. ledig dag två och jag ligger i min säng och gottar med musik. Funderar på om jag ska gå ner och hämta tidningen eller om jag ska ut och gå. Tror inte det kommer bli något av det. Jag borde ta tag i packeriet idag, eller rättare sagt, måste ta tag i det. Och incheckningen. Och gå ner till golfen och scanna in bilder. Men istället så känner jag bara hur paniken växer. Det är som en termometer med kvicksilver i. Kontrollerbart är nere i fötterna, sen stiger det sakta mer och mer, högre och högre. När den väl kommit upp i bröstet är det kaoz okontroll överväldigande förmycket bristningsgränsen.

Tidigare inlägg
RSS 2.0