wordpoo

- skriker man så vet man att man lever.
- skrattar man tillräckligt högt så känner man att man lever tillslut.
Det handlar bara om proportionerna på det hela. För när man skrattar måste man överrösta skriken och vetskapen om att det livet man lever inte är det man lever.
För att stå ut med vetskapen, för att hålla sig så normal som möjligt, för att hålla sig borta från den värsta galenskapen måste man skratta mer än andra, högre än andra och glömma mer än andra. När dalarna är djupare måste topparna vara högre. En kulle måste alltid uppfattas som tidernas högsta topp som lägger mount everest i skugga. Det är en poängsamlig av toppar och dalar, plus och minus, förnuft eller galenskap. Det är en kamp om att alltid vara högre upp, det är en kamp om att alltid vara i det vinnande laget. Det är en kamp om att skratta högst när man är i det förlorande laget i en kraters skugga.

heeeeeeeeiiiäääääj blååååggggäääääEN!

älskar min frånvaro. Men det är tyvärr pga er. Eller, icke er kanske rättare sagt. Känner liksom inget sug, inget behov, ingen vilja ork att blogga när den dära bloggcheck utbetalningen dröjer så länge... Gått ett år nu endå..... Hur mycket ska man behöva vänta? Har ju snart alla bloggattribut liksom.

Men hursom. Livet är fint. eller duger iallafall. Vi har alla bägare att fylla.

Jag har hunnit: Hänga på studenter och äta mat. Vara i Jönköping och götta. jobba och bärtza. hänga på andra långdagen. Sett håkan. vandra runt hela stan på en natt typ. Färgat håret. jobbat igen. druckit en rosa drink har jag också minsann gjort. *nÖJd*

alltså. jag drömmer så konstiga saker va... när det nu var, för några dagar sen typ så drömde jag ju om hela min dag så när jag vaknade hade jag redan gjort allt jag skulle göra den dagen.. igår drömde jag också något men det är för tillfället oklart om vad det var. Inatt har jag drömt att jag har blivit misshandlad heeela natten. Sen var det något om ett hemsökt hus också, vet inte riktigt vad det var om men något var det iallafall. Och så har jag drömt om hörlurar i olika färger... Men under alla händelser har jag som sagt varit misshandlad. fast folk runt omkring mig i drömmarna har inte brytt sig särskilt alls mycket om just det lilla faktumet. frågan är vad det betyder?

Nu ska jag draaaaaaa mig ut på promenad för första gången på hundra dagar. kommer säkert bränna mig också, men bara på ena sidan så jag ser helt sinnessjuk ut. Skulle inte förvåna mig minsann.

• det kommer aldrig mer bli som förr, och det känns i mig. små stickor, som om man släpat mig över ett oslipat trägolv. Jag tänker stanna upp, säga stopp. Nej inte igen. Det räcker. Jag offrar dig. Jag lämnar dig! Små stickor över hela mig.

• det kommer alltid bli som förr, och det svider i mig, som man hällt bensin över hela min kropp och jag bara står snällt brevid. Jag kommer acceptera. Skjuta mig själv åt sidan. Göra vad som blir enklast för andra. Bästa för dig är väl för oss? Jag offrar mig. Jag lämnar mig. Svidande bensin över hela mig.

saker jag gjort på de senaste:
skärt sönder båda tummarna på mammas nya mandolin.
drömt om hela denna dagen, för att vakna upp och göra om den på riktigt.
åkt bil (stor grej om man inte har någon)
fått en idé och vilja och för typ första gången evvöör, verkligen genomfört den.
upptäckt beach house's senaste platta.

saker jag gör just nu:
borstar tänderna
funderar på kläder

saker jag ska göra sen:
gå till frisöra.
eventuellt impulsa och gå all in
äntligen få rent hår (har levt på vattensköljningar hela helgen)
träffa favvvizElin!

ibland kan jag ägna tid till att sitta på fejjan och gå in på mina vänner och kolla skillnaden på deras nuvarande, och allra första profilepictjörr. Skillnaden mellan dom. Åren mellan dom. Personerna mellan dom. Livet mellan dom.

jag väntar, och har bara endast väntat i flera dagar på att det ska bli söndag nu. Hela veckan har jag väntat. Det är helt klart min favoritdag. Anledning: Bästizintrawebs sidan uppdateras äntligen!!!! IMORGON SMÄLLLLEEREE!!!




PS. Så ledsen att min Zäta tangent är zupertrögz. :((( Måzte zpamanvända den knappenz. zzZZZzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz<zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzxzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz

lite mer zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzxxxxxxxxxzzzzzzzzzz

vad gör man när dagen är en poo?

Man impulsar med finaste en av de bästa :)

Det blåser upp till storm ute på havet. Jag känner det i vinden. Jag funderar på att gå ut å gå och låta vinden blåsa rent inuti min skalle. Den är nerklottrad. sönderklottrad. överklottrad. Speciellt efter helger som denna. För några dagar sen blev jag påmind om min barndoms doft av saltvatten och tång. Det svepte in en vind från över havet. Det var en lite rutten doft och det stack lite i näsan, men det värmde runt själen. Doften påminde mig om livet, gjorde mig levande och förde mig hem, om än bara för något minut. Den fick mig att inse hur mycket jag virrat runt de senaste åren, hur lite jag tillåtit mig själv och gett mig tid till att återvända till lugnet. Hur lite tid jag gett till att stanna upp. Hur mycket jag saknar de där saltstänken i ansiktet från när en tamp på segelbåten dragits ner i vattet vid ett alldeles för hastigt överslag. Hur mycket av allt det där som är jag, som jag inte längre är. Hur lite tid jag spenderar med att vara just jag längre..

Jag har ett problem. Eller en rädsla. Jag är så förbannat snuskigt rädd för framtiden, jag är det. Det finns nog inget som skrämmer mig mer än morgondagen, överövermorgon och nästa år. Det är pågrund av denna rädsla som jag mer ofta än sällan märker mig själv fly in i nostalgin över hur allt var, och illusionen och drömmen om hur allt kunde blivit och varit. Det finns så många om bara...

Trösten och tryggheten för och mot framtiden finner jag dock från det mest oväntade hållet som finns, för jag finner det i just framtiden. För jag längtar så, tills när jag sitter där i nostalgin någonstans, under samma himlavalv med samma stilla fallande regn duggandes lätt mot mina kinder le så innerligt mot mitt lilla jag. Och detta gör att jag redan nu, kan sitta och förälska mig i den pågående framtida nostalgin.
Jag kan redan nu se det vackra i alla krossade hjärtan, alla brusta drömmar och alla ångestlåtar som bara en tonåring kan skrika ut mitt i nattens mörker. Alla dessa krav, alla dessa brottningsmatcher med sin egen personlighet och alla felaktiga val man fattar. All den besvikelse man känner, all den saknade kärlek man inte känner och allt detta sökande man har som inte tycks leda någonstans.

Men trösten finner jag i vetskapen av att jag om några, kanske flera år kommer vördna dessa minnen med allt jag har, det gör att det istället för enbart svårt, även känns en aning fint att gå igenom, för jag vet att jag kommer stå där som en segrare tillslut. Jag kommer ha vunnit. Vi kommer alla ha vunnit.

såherrrr på morgonen, innan frukost funderar jag på om man ska ta fram saxen och klippa lite i det hela. Klippa bort en del av det som bara hänger, slänger och tynger ner. Den delen som man aldrig får riktigt vackert länge, det som man aldrig får komplimanger för. Det som finns där men aldrig ger en någon seger, som man inte får ut något av förutom tillfället då det bråkar med en och drar ner hela alltet så att inget blir riktigt bra. Kanske skulle man ta och klippa bort den delen? Även fast det är en del av mig och även fast det finns många fina minnen som sitter där i de kluvna torra topparna...
Men de har mist sin charm, de är nu kluvna och torra. Och man kan viga sitt liv åt att försöka blåsa liv i dem igen, spendera tusentals kronor på behandlingar, cremer och ömsint vårdande, men kommer det i slutändan vara värt? Kanske är det bättre att komma ihåg de fina minnena, men klippa. Och bilda utrymme åt något nytt. Ge de nya strålande, gnistrande tjocka stråna lite möjligheter. Ge dem en chans.



Nu ska här bildas planer för hösten

idag är jag trött, sådär superdupermega trött efter att ha jobbat i vad det känns som typ, femtionde dagen i rad..

Jag nu: trött. (även älgliknande)


Jag förhoppningsvis snart: Matkoma och nöjd

jag har inte gjort något med mina naglar på flera veckor. Så idag fick jag rycket och pejnta om dom. Det sluta med urkuk. Intalar mig själv att ska det va så ska det vara... Och sen vill jag ju inte heller vara prydlig och fin som andra. Det blir för mycket klass på mig om jag har röda naglar. Och för bloggy om jag har turkosa. Så eh, jag har bloggklass? Näääe vet du vad....



PS. Jag har rört mig sen senast. Jag har bara valt att återvända till exakt samma position då den var guld.

hääääääj bloggggyloggggy.

jag är trött.
frusen som en ökenråtta.
knaprrsugen.