wordpoo

Det blåser upp till storm ute på havet. Jag känner det i vinden. Jag funderar på att gå ut å gå och låta vinden blåsa rent inuti min skalle. Den är nerklottrad. sönderklottrad. överklottrad. Speciellt efter helger som denna. För några dagar sen blev jag påmind om min barndoms doft av saltvatten och tång. Det svepte in en vind från över havet. Det var en lite rutten doft och det stack lite i näsan, men det värmde runt själen. Doften påminde mig om livet, gjorde mig levande och förde mig hem, om än bara för något minut. Den fick mig att inse hur mycket jag virrat runt de senaste åren, hur lite jag tillåtit mig själv och gett mig tid till att återvända till lugnet. Hur lite tid jag gett till att stanna upp. Hur mycket jag saknar de där saltstänken i ansiktet från när en tamp på segelbåten dragits ner i vattet vid ett alldeles för hastigt överslag. Hur mycket av allt det där som är jag, som jag inte längre är. Hur lite tid jag spenderar med att vara just jag längre..