wordpoo

när jag tänker efter så har jag nog alltid haft förhoppningen tanken drömmen om att det skall komma någon in i mitt liv och likt en porslinsfigurin i en stor röra av gamla dammiga kantstötta glömda ägodelar lyftas ur. Lyftas ur sin röra och sättas i en samling, ett skåp, en ordning.

Jag har den här drömmen, jag står här med armarna öppna i väntan på att bli upplockad. Men sanningen kommer ikapp kryper ikapp måste accepteras. ingen kommer lyfta mig. ingen kommer ställa mig i ordning. ingen kommer rädda mig. Jag måste reda upp min oordning själv, alltsammans som jag måste ta in den svidande sanningen att min dröm från barnsbenen inte kommer gå i uppfyllelse.

och jag känner att det kanske då är dags att byta röra oordning kaos lite. Det kanske är dags att byta kostym. Man kanske skulle ta sitt pickopack någon annanstans. Fokusera lite. Försöka hitta sin samling hylla ordning själv.

ibland önskar jag att jag också var en av de tjejerna som på bilder ser ut att ha det perfekta livet. Där allt gnistrar som snökristaller en solig dag. Där alla går barfota för livet är en dans på rosor. Där det inte finns ett enda hack i skivan för att förstöra glädjesångerna som flödar ut ur högtalarna.

Det känns som om alla lärde sig någonting på gymnasiet. Det känns som om alla kurser, alla poäng, alla sena nätter av studerande gav dom något. lärde dom något. För dom är konjugatregler, Maslows trappa och renässansen betydelser av något. För mig är det ord som jag hört, ord som passerat mitt sinne för ett ögonblick med sedan snabbt blivit suddigt.

Mer ofta än ibland känns det som om jag aldrig lärde mig något ur några böcker på gymnasiet. Kanske var det ett stort slöseri på resurser att ge mig några läroböcker läromedel lärartid över huvudtaget. Jag bläddrade alla sidor men aldrig någonsin fastnade något.

Kanske var jag för upptagen med att varje morgon noga bestämma vilka skor jag skulle ha för dagen så jag på så sätt skulle orka ta alla stegen för att komma till dagens slut. Att jag skulle fullfölja hela dagens alla steg. Att jag alltid skulle orka igenom. Att skoskaven inte skulle bli alltför påfrestande redan vid middag eller lunch eller frukost. Eller kanske redan innan jag hade lämnat sängen på morgonen.

Jag fokuserade nog på fel saker. Eller rättare sagt andra saker. Jag tänkte mer på att kunna ta nästa steg. Ta mig till B-kursen, ta mig till C-kursen, men D-kursen var aldrig aktuell. Än att koncentrera mig på att lära mig den där konjugatregeln, eller maslows alla trappsteg eller vad renässansen egentligen gick ut på. jag var helt enkelt för upptagen med att komma vidare. komma framåt. röra mig. Och det är väl värt något det också. För jag överlevde ju. Jag tog ju mig igenom alla dagarna. Jag gick alla de där stegen, trots skoskav. Jag gjorde alla kurserna. Kanske lärde jag mig inget i böckerna, men jag lärde mig iallafall något ur alla de där tusentals stegen. Och den ända anledningen till att jag ens kommer ihåg namnet på konjugatregeln, det är för att den låter som nougatregeln...