wordpoo

om man skulle ta och boka en biljett ifrån landet sverige, staden göteborg. Om man skulle boka en biljett dit det kanske är lite lättare att andas. Om man skulle tillåta sig själv att hämta andan. Få en paus. Återställa ett uns av sig själv. Om man skulle ta av sig oket på sina axlar för ett tag. Släppa allt som inte gick som man trodde, hoppades, önskade. Om man skulle tillåta sig själv att lägga allt på marken, och för första gången inte lägga sig själv. Om man skulle slippa stenen i halsen och vattnet i ögonen. Om man skulle återfå känslan av att någonting var värt. Värt att göra, värt att hoppas, värt att leva genom. Om man skulle försöka hitta tillbaka till det som är bra, det som är kul, det som är underbart. Det som inte är en kamp. Det som inte sliter en. Det som inte slutar dåligt.

det är så fyllt, men samtidigt så slits det ut och in varje dag.

jag har insett att kanske är det bättre att leva sitt liv på bottnen. Det känns mindre. både att inställningen gör det enklare att ta sig igenom, man förväntar sig inget, men också för att man blir stum på ett helt annat sätt. Man går in i ett apatiskt komalikt tillstånd av att bara fortsätta gå, ovetandes och ointresserad om vart.

Motsatsen till att leva på bottnen, när man istället lever ovanför, dras man också med i det nackfulla pendlandet. För i takt med att topparna blir högre, och man får känna sötman, ruschen, kicken, ju mer ökar mersmaken för det. Det totala beroendet likt världens starkast drog. Man vill bara ha mer och mer och mer och högre och högre och högre.

Men det är ett högt pris man får betala för girigheten. För i takt med att topparna ökar, i samma takt djupnar också dalarna. Avtändningen blir bara djupare och djupare ju högre upp man kommer. Och då svider det i hela en, då river det i hela bröstet, då går man sönder.

Och det är pendlandet mellan det totala vita och totala svarta. Lyckan och smärtan. Livet och döden. Det tär för mycket för våra arma kroppar, eller kanske bara min, men lik så väl... På bottnen vet man vad man har att vänta, vad det finns för förväntningar - eller bara så att det inte finns några förväntningar... På bottnen är det jämt, det finns inga toppar och dalar. Man slipper bergochdalbanan som jag så himla mycket kan klara mig utan...