wordpoo

jag har insett att kanske är det bättre att leva sitt liv på bottnen. Det känns mindre. både att inställningen gör det enklare att ta sig igenom, man förväntar sig inget, men också för att man blir stum på ett helt annat sätt. Man går in i ett apatiskt komalikt tillstånd av att bara fortsätta gå, ovetandes och ointresserad om vart.

Motsatsen till att leva på bottnen, när man istället lever ovanför, dras man också med i det nackfulla pendlandet. För i takt med att topparna blir högre, och man får känna sötman, ruschen, kicken, ju mer ökar mersmaken för det. Det totala beroendet likt världens starkast drog. Man vill bara ha mer och mer och mer och högre och högre och högre.

Men det är ett högt pris man får betala för girigheten. För i takt med att topparna ökar, i samma takt djupnar också dalarna. Avtändningen blir bara djupare och djupare ju högre upp man kommer. Och då svider det i hela en, då river det i hela bröstet, då går man sönder.

Och det är pendlandet mellan det totala vita och totala svarta. Lyckan och smärtan. Livet och döden. Det tär för mycket för våra arma kroppar, eller kanske bara min, men lik så väl... På bottnen vet man vad man har att vänta, vad det finns för förväntningar - eller bara så att det inte finns några förväntningar... På bottnen är det jämt, det finns inga toppar och dalar. Man slipper bergochdalbanan som jag så himla mycket kan klara mig utan...