wordpoo

man måste glömma det svarta. man måste springa mot den där tunna tunna remsan av lilarödagula exploderande färger i horisonten. Man måste springa trots såren på ens fötter som pulserar, man måste springa. Man måste lämna all svärta bakom sig. Det är förbjudet att tänka på något annat än att se den där tunna tunna remsan bli bredare och bredare. Man måste springa, och man måste iallafall ha försökt nå målet. För stannar man upp, ser över axeln, kommer allt det stora svarta svälja en hel. Överta hela jaget och ha fest på ens själ. De kommer sätta ens kropp i ett ekorrhjul som man sakta trampar runt runt runt.
Man måste glömma det svarta. Man måste ta kontrollen över det, man måste vakna upp, vilja mer än ekorrhjul och med våldsam kärlek mot sig själv ta tillbaka sin själ från de själadödande. Och sen måste man trassla sig ur svärtans alla fallgångar, gropar och kedjande trådar som försöker hålla en kvar. Och så måste man springa. För hela livet. För hela en själv. För hela världen. För alla gnistor.