01 introduce yourself
Men hur gör man det? Ja, jag menar, hur gör man det egentligen, på riktigt? Det känns som om vi har kommit ifrån det ytliga, vuxit ifrån och vuxit upp. När man var liten räckte det så gott och väl med att man hette Anna i förnamn och att man inte ville erkänna att ens andranamn var Kajsa för det var fult. Ens favoritdjur var hund och mest av allt älskade man tacos, på fritiden lekte man med kompisar.
Nuförtiden krävs det mer, nuförtiden vill jag mer. Jag vill ha ett eget innehåll, ett innehåll som tar upp mer än tre bredskrivna rader man mätt upp själv med linjalen.
Det här med att presentera sig själv må låta som en banal uppgift, men när man inte vet alla ens egna komponenter och är mitt i färden på att försöka hitta någon rätsida i kaoset förbli uppgiften inte längre så trivial.
Jag har för några månader sedan tagit studenten och jag finner mig frågandes om det här verkligen ska vara den bästa tiden i ens liv? Desperat undrande om det inte blir mer, bättre och viktigare än detta? Just nu skulle jag säga att jag fastnat i mitt liv. Jag försöker göra upp med mitt förflutna samtidigt som jag önskar att jag kunde kasta mig in i framtiden.
Jag har bott på samma ställe i hela mitt liv. Aldrig flyttat, bara rest för att komma tillbaka. Från utsidan har jag levt enligt vad som på håll kan tyckas perfekta familjen Svensson. Ja, Volvo har vi haft, tre stycken faktiskt, vovve har det än så länge blivit två av och en vit villa vid havet. Två föräldrar, två bröder och så minstingen jag.
Men som ingen annan går man opåverkad och smärtfri genom livet utan man ramlar en del, men tur är väl att man även flyger en del. Jag har svårt för en del saker, som att vara ärlig och lyckas sätta ord på allt de jag hade velat. Jag har oändligt svårt att ta mig själv i kragen och våga sträcka på mig för att kasta mig ut. Men tur är väl att jag i alla fall har kvar mina drömmar. Det är något jag är ypperlig på, enda sedan jag som liten var fast besluten om att jag skulle spara en enkrona om dagen för att köpa en kanin. Eller som när jag började gräva i trädgårdslandet för jag skulle minsann ner till planeten Tellus flytande inre av magma.
Med åren har jag dock tappat min förmåga av att verkligen tro på mina drömmar, jag ger upp de allt som oftare och jag hoppar inte längre lika långt i hoppet om att nå. Kanske är det så att jag fastnat så djupt i drömmen om något annat jag all min energi går åt till just att drömma när den energin egentligen borde kanaliseras ner till benen för att användas till hoppet om att nå de, kraften att faktiskt förverkliga de.
För att återvända till presens och personen Anna så hankar hon sig fram, just nu genom att efter många om och men jobba med barn. Jag tänker mycket på att träna men handlar desto mindre, om det inte gäller kläder då vill säga… Detta leder dock till ett problem att jag just nu har en alldeles för usel ekonomi och en garderob med kläder som aldrig används då mitt liv satts på avbytarbänken. Halvlek. Mitt emellan barn och vuxen.
Jag har trots min 19 åriga ålder aldrig lärt mig ordklasserna, jag tror fortfarande att ett verb är grönt, eller boll..? Tycker att kolsyrat vatten är guds gåva till oss här på jorden och gillar verkligen inte grönt godis medans de mesta röda godiset oftast funkar. Jag älskar också frasiga lakan, duntäcken, fina ord och det orangea nattljuset som uppstår när det är snö utomhus.
