wordpoo

alltså. det stör mig verkligen. Mycket. extremt. grovt. Jag blir irriterad på mig själv. Jag ska ju liksom vara sådär sprudlande kanonglad. Det ska ju spritta i benen och bubbla i magen. Det ska ju inte vara en kamp. Det ska inte vara en för liten kropp och ett kliande i skinnet. Det ska inte riva, det ska inte vara på bristningsgränsen och det ska väl finnas plats för mer?

Men mer ofta än sällan numer vill jag bryta mig ut, slita mig ur skinnet som är för litet. Hämmande. Jag får panik. Jag kan inte sträcka på mig och jag kan inte andas, det finns inget syre kvar i min värld. Mina lungor är ihopklistrade.




Att åren har gått. Att jag blivit äldre. Att livet ser likadant ut.