wordpoo

jag tittade igenom lite bilder precis. massa fula fina roliga smutsiga dräggiga festivalbilder. och självklart, som alla gånger tidigare blir jag lika sugen på att åka. jag vill befinna mig där på den soliga gräsmattan där det osar av en sur doft från utspilld öl och diverse andra vätskor. För där, på den platsen som vissa får kvälningar av att vistas, där trivs jag bäst. Där finns inte något annat än det som är just nu, där då i det ögonblicket, och man behöver inte koncentrera sig på att andas utöver att kippa efter luft i en skrattkollaps. Ofta känns det som att jag skulle vilja leva mitt liv så, på en sån camping. Jag skulle kunna leva mitt liv den veckan, leva till fullo för att sen gå i ide resten av årets 51 veckor.

och på tal om ingenting men samtidigt allting. man håller ihop. man fattar ett krampaktigt grepp om alla de bitar man består av och håller ihop dom för allt man har. på samma sätt som det kan tyckas att jag saknar allt som har med beslutsamhet att göra och att jag ger upp saker hela tiden, så finns det absolut inget spår av att ge upp i mitt liv. Det finns inget som heter att ge upp för mig, det är inget jag vet vad det är..