wordpoo

ja alltså, det är ovanligt ensamt inatt. Kanske kan det vara att jag varit ständigt omgiven av människor de senaste dagarna, eller så är det för att mörkret inatt känns lite närmare, luften lite för tät och tankarna lite tyngre.

och jag vet inte, men de där beiga mocka-loafersarna har börjat återkomma till mitt minne mer nuförtiden.

jag försöker så mycket med att inte verka för hopplös, bete mig för hopplös och inte tänka för hopplöst.