wordpoo

Jag har ett problem. Eller en rädsla. Jag är så förbannat snuskigt rädd för framtiden, jag är det. Det finns nog inget som skrämmer mig mer än morgondagen, överövermorgon och nästa år. Det är pågrund av denna rädsla som jag mer ofta än sällan märker mig själv fly in i nostalgin över hur allt var, och illusionen och drömmen om hur allt kunde blivit och varit. Det finns så många om bara...

Trösten och tryggheten för och mot framtiden finner jag dock från det mest oväntade hållet som finns, för jag finner det i just framtiden. För jag längtar så, tills när jag sitter där i nostalgin någonstans, under samma himlavalv med samma stilla fallande regn duggandes lätt mot mina kinder le så innerligt mot mitt lilla jag. Och detta gör att jag redan nu, kan sitta och förälska mig i den pågående framtida nostalgin.
Jag kan redan nu se det vackra i alla krossade hjärtan, alla brusta drömmar och alla ångestlåtar som bara en tonåring kan skrika ut mitt i nattens mörker. Alla dessa krav, alla dessa brottningsmatcher med sin egen personlighet och alla felaktiga val man fattar. All den besvikelse man känner, all den saknade kärlek man inte känner och allt detta sökande man har som inte tycks leda någonstans.

Men trösten finner jag i vetskapen av att jag om några, kanske flera år kommer vördna dessa minnen med allt jag har, det gör att det istället för enbart svårt, även känns en aning fint att gå igenom, för jag vet att jag kommer stå där som en segrare tillslut. Jag kommer ha vunnit. Vi kommer alla ha vunnit.