wordpoo

såherrrr på morgonen, innan frukost funderar jag på om man ska ta fram saxen och klippa lite i det hela. Klippa bort en del av det som bara hänger, slänger och tynger ner. Den delen som man aldrig får riktigt vackert länge, det som man aldrig får komplimanger för. Det som finns där men aldrig ger en någon seger, som man inte får ut något av förutom tillfället då det bråkar med en och drar ner hela alltet så att inget blir riktigt bra. Kanske skulle man ta och klippa bort den delen? Även fast det är en del av mig och även fast det finns många fina minnen som sitter där i de kluvna torra topparna...
Men de har mist sin charm, de är nu kluvna och torra. Och man kan viga sitt liv åt att försöka blåsa liv i dem igen, spendera tusentals kronor på behandlingar, cremer och ömsint vårdande, men kommer det i slutändan vara värt? Kanske är det bättre att komma ihåg de fina minnena, men klippa. Och bilda utrymme åt något nytt. Ge de nya strålande, gnistrande tjocka stråna lite möjligheter. Ge dem en chans.



Nu ska här bildas planer för hösten