Min senaste GP-krönika.

Vi står på Andra lång när de tornar upp sig som en oformlig skock får framför oss. Det är sotarmössekillarna. Det är killar mellan 20 och 35 som har en svart mössa som är uppvikt ovanför öronen och ser ut som en dekorativ festhatt för spädbarn. Sotarmössekillarna har rutiga skogshuggarskjortor och smala jeans och gillar att raljera över white trashens dåliga mainstreamsmak, tycker om Bruce och elektronisk pop med drag av minimaltechno som var inne våren 2006 i Berlin och är intresserade av Iphone-appar och sociala medier. De tycker nästan att Apple och Google är ett lite subversiva undergroundföretag och känner sig som en modig motståndsrörelse mot ondskefulla multiföretag som Microsoft när de retweetar en tweet om någon revolution från sin Iphone. De har läst en a-kurs sociologi och slänger gärna in ordet diskursanalys i några meningar för att man ska hisna över deras bildning och förstå att de tänker unika tankar. Många av dem lever mentalt kvar i något slags övervintrat 90-tal och tänker sig att deras musiksmak är rätt svår och otillgänglig. Egentligen är den lika alternativ som reklamradio. Sotarmössan var indie för tio år sedan och resten av landet verkar ha fattat att den blivit uppäten av masskulturen. Men i Göteborg sker allting med en viss fördröjning, här tar det lite längre tid att vänja sig.

Sotarmössorna har kanske en personlighet innerst inne. Men utifrån ter de sig som det kollektiva maskinmedvetandet Borg i Star Trek och känns lika spännande som en kriminalroman eller de smaklösa ciabattorna med industribakpulver på Espresso house. När de kommer fram till mig så behöver de bara prata i ungefär sju sekunder för att jag diskret ska ta fram mobilen och evakuera till facebook. Jag kommer aldrig ihåg vad de heter. Det har hänt att jag presenterat mig för någon av dem och så är det en person från förra veckan.

Jag tänker ofta att mina tankar är så mycket mer unika än deras, att jag inte riktigt hör dit. Att jag bara är på besök i den trögflytande homogena gröt av sotarmössor jag ser på Jazzhusets dansgolv, en stilla åskådare på spårvagnen klockan halv sex på morgonen då någon med rutig skjorta och immiga glasögon mumlar och dreglar osammanhängande till mig. Att jag står bredvid och bara är på besök. Men tänk om sotarmössorna tänker exakt så de också. Att de är de enda som har förstått hur det egentligen ligger till. Att de ser igenom allt det här.

När man går ut så är det meningen att allt ska vara så mörkt och snabbt att man inte hinner förstå vad som händer. Men vissa sekunder går i slow motion och man ser aldrig saker så tydligt som då. Som när jag ser någon på en klubb desperat börja sig fram över tjejs bord för att göra ett försök till och hon besvärat plockar efter sin Iphone i väskan och ler medlidande. Hans för höga skratt ska signalera nonchalans men exponerar effektivt fem år av olyckligt kär. På klubbar är ljudet så högt inte för att man ska dansa mer utan för att man aldrig ska kunna höra vad någon säger och bli besviken på deras samtalsämnen. Alla låtar handlar om att det bästa med utelivet är att det får människor att glömma bort sig själva och tappa kontrollen och sluta vara så medvetna. Men det är väl snarare då som allting blir som tydligast. Konturerna blir så skarpa. Genom den tjocka kräklukten på vagnen hem lyckas hjärnan registrera en välbekant parfym och man förstår att man fortfarande bryr sig. Alla känner det som att de är ensamma om att ha genomskådat allt och upplever sig står lite utanför trots att de är mitt i. På avstånd ser alla ut som sotarmössorna.

Isabelle Ståhl