wordpoo

det finns en ständig vägg jag tycks störta in i hela tiden. ofta dyker den bara upp där, mitt framför ögonen helt utan förvarning och det blir en kollision utan dess like. ibland yr det damm i flera timmar efteråt. ibland kolliderar vi och jag fortsätter vant och sömnigt att uttryckslöst gå vidare. Så ofta jag kan så undviker jag den där tegelväggen, men majoriteten av gångerna är det en oundviklig kollision för snabbt uppkommen för någon att hinna stoppa. Det blir som det blir nu, en kollision som rör upp massa gammalt damm från förr och massa ord som blir splittrade och osammanhängande.