wordpoo

efter att ha letat runt lite bland bilder ett tag är det en sak som slår mig. Ganska kraftigt. Herregudars, ska man vara glad eller ledsen att bilder finns? För dom är ju ganska lömska, dokumenterar saker som man kanske helst hade låtit vara glömda, men samtidigt ger liv till minnen som man är rädd att tappa. Det är till och med så att de vittnar om att ens minnen är sanna och att det där fantastiska faktikst inträffat, det var inte bara en dröm, ett euforiskt rus. Bilder, speciellt fotografier, sätter färg på våra minnen och de gör att även om ögonblicket lämnat våran näthinna och gått över till att bli just ett minne så finns de alltid kvar.

Ja, jag hade velat kunna säga mer genom bilder, jag hade velat våga mer. Och för att förstärka vad det är jag menar med bilder ska vi fira det med en bild på mig faktiskt, ja något så ovanligt. Fast många av er skulle nog inte hålla med om att det är jag. Jag vet inte ens om jag själv skulle hålla med om det.. Endå så är det mindre än ett år sedan den togs. Ofta när jag sitter vid min gamla dator kan jag inte hålla mig för skratt. Den innehåller så mycket gammalt att man nästan storknar lite.