wordpoo

Min första kärlek. Det här med kärlek är för mig något svårt. Alla ord beskrivandes kärlek är alltid överväldigande, oändliga och ofattbara, och detta får mig att undra om jag verkligen någonsin varit kär, på riktigt, på allvar, på rätt sätt. Det känns för mig som om kärlek och älska har blivit ord som slängs runt lite varstans. Jag vill inte ha det så, jag vill och behöver ha ordning, ärlighet och att saker är på riktigt.

 

Jag har också svårt att se hur man kan älska en annan person, när man inte är klar med sig själv ens. Jag tror att man, eller iallafall jag, måste känna sig själv innan man kan hänge sig åt någon annan… Jag tror att det man kanske kan tro är kärlek, istället är en flykt från sig själv och det man egentligen bör ta itu med.

 

Jag har inte varit bättre själv, jag har också flytt i hopp om att alla de där stora vackra orden om kärlek skall svepa iväg även mig upp i en varm vacker virvelvind och att allt skall vara fint, enkelt och underbart. Men sanningen är ju att allt det svarta finns kvar inuti en och man har fortfarande sig själv kvar. Därför vill jag inte gärna säga att jag någonsin varit kär, för då ger jag upp en bit av kärleken. För jag hoppas faktiskt än idag fortfarande, hela tiden, vaken som sovande, att den där virvelvinden finns och att den en dag kommer lyfta även mig och att det kommer bli sådär fint, enkelt och underbart.