08 A moment
För tre år sedan skrev jag en text om en händelse som inträffade för fyra år sedan. Jag skrev en text på årsdagen till en av de många vändpunkter i mitt liv.
Då trodde jag att det skulle vara den vändpunkten som jag väntat på så länge och behövt i mitt liv, tyvärr visade det sig att jag hade fel... Jag brottas fortfarande, snart fem år senare med anledningarna som förutledde det, och med konsekvenserna som följde varje dag.
Den 13 februari 2007 fick min pappa en hjärnblödning. Han opererades flera gånger och var nedsövd länge. Han hade en lång väg tillbaka med att lära sig gå och hitta ord, men han gjorde det. Och jag trodde på honom, de som sedan länge hade gett upp om honom gav honom ännu en chans och ställde upp, antagligen för att vi trodde att vi nu hade fått den vändpunkten vi alla så länge väntat på.
Det har gått flera år nu sen den där kvällen i februari, dagen före alla hjärtans dag, och det är med ett stråk av sorg jag tänker att de dagar då det pendlades mellan ett levande liv och ett liv i respirator borde satt djupare avtryck, lärt oss mer och påverkat framtiden till något bättre.
Ett år sedan nu. Hur kan allt som hänt klämmas in i 1 år? i 12 månader? i 52 veckor? i 365 dagar? i 8736 timmar? i 31 536 000 sekunder? Det får inte plats. Det är för mycket. Minnet av samtalet. Det har bränt sig fast i mitt inre. Reste mig upp ur soffan. Tog fem steg och svarade. "-Det är allvarligt." Ögonblicket efter, världen snurrade inte längre. Ljuden runt omkring tystnade. Hela världen kollapsade av tryckvågen som detonerade ut ur mobilen. Mumlande försök till att prata. Ett klättrande i världens ruiner påväg mot utgången. Dörren flyger upp, jag är ute. En vägg av isande kyla slår emot mig. Men jag känner inget. Jag är bedövad, döv och förlamad. Ett bekant leende tvingar mig upp till ytan, tillbaka till medvetandet. "-Hej Anna." Allt min kropp kan frambringa blir ett vilset bortappat Hej. Världen börjar snurra igen. Jag faller ut ur mitt medvetande och vänder mig om och går. Minnesluckorna blir tätare ju längre hem jag kommer. Jag minns inte spårvagnen. Jag minns inte det otåliga väntandet på bussen. Jag minns inte det påklistrade leendet mot busschauffören. Det enda jag minns är hans brunfärgade loafers i mocka, och hans röst när han pratade i telefonen brevid mig. Ett år sedan. Det känns som otroligt mycket mer. Att tänka på det nu känns bara overkligt. Men känslorna är verkligare än någonsing. Starkare än någonting.
Då trodde jag att det skulle vara den vändpunkten som jag väntat på så länge och behövt i mitt liv, tyvärr visade det sig att jag hade fel... Jag brottas fortfarande, snart fem år senare med anledningarna som förutledde det, och med konsekvenserna som följde varje dag.
Den 13 februari 2007 fick min pappa en hjärnblödning. Han opererades flera gånger och var nedsövd länge. Han hade en lång väg tillbaka med att lära sig gå och hitta ord, men han gjorde det. Och jag trodde på honom, de som sedan länge hade gett upp om honom gav honom ännu en chans och ställde upp, antagligen för att vi trodde att vi nu hade fått den vändpunkten vi alla så länge väntat på.
Det har gått flera år nu sen den där kvällen i februari, dagen före alla hjärtans dag, och det är med ett stråk av sorg jag tänker att de dagar då det pendlades mellan ett levande liv och ett liv i respirator borde satt djupare avtryck, lärt oss mer och påverkat framtiden till något bättre.
Ett år sedan nu. Hur kan allt som hänt klämmas in i 1 år? i 12 månader? i 52 veckor? i 365 dagar? i 8736 timmar? i 31 536 000 sekunder? Det får inte plats. Det är för mycket. Minnet av samtalet. Det har bränt sig fast i mitt inre. Reste mig upp ur soffan. Tog fem steg och svarade. "-Det är allvarligt." Ögonblicket efter, världen snurrade inte längre. Ljuden runt omkring tystnade. Hela världen kollapsade av tryckvågen som detonerade ut ur mobilen. Mumlande försök till att prata. Ett klättrande i världens ruiner påväg mot utgången. Dörren flyger upp, jag är ute. En vägg av isande kyla slår emot mig. Men jag känner inget. Jag är bedövad, döv och förlamad. Ett bekant leende tvingar mig upp till ytan, tillbaka till medvetandet. "-Hej Anna." Allt min kropp kan frambringa blir ett vilset bortappat Hej. Världen börjar snurra igen. Jag faller ut ur mitt medvetande och vänder mig om och går. Minnesluckorna blir tätare ju längre hem jag kommer. Jag minns inte spårvagnen. Jag minns inte det otåliga väntandet på bussen. Jag minns inte det påklistrade leendet mot busschauffören. Det enda jag minns är hans brunfärgade loafers i mocka, och hans röst när han pratade i telefonen brevid mig. Ett år sedan. Det känns som otroligt mycket mer. Att tänka på det nu känns bara overkligt. Men känslorna är verkligare än någonsing. Starkare än någonting.
Kommentarer
Postat av: Anonym
jag ryser och jag ær så jævla stolt øver dig, och jag vet att du också ær stolt øver dig sjælv. det ær det bæsta.
gnorrops
Trackback
